Senaste inläggen

Av Linnea Blomqvist - 6 oktober 2010 22:36

Vill vara hon som får ett glittrigt bländande ljus kring kroppskonturer när jag går igenom stor folkmassa. vill synas mest av alla, vill bli älskad av alla, vill bara bäst på allt.

Av Linnea Blomqvist - 21 juli 2010 22:46

  


Cykla, cykla, cykla tills benen går av sig själva. Trampa i frustation över livet utan något mål i sikte. Flackande blick och fladdrande tankar som stör min koncentration. Framförallt för mycket tankar, känslor som hugger i bröstet; som lättar lite om jag kämpar lite mer. Puls som stiger i bröst, blodsmak ger kväljningar. Gråt som fastnar i halsen för att övergå till iska. Jag inser att inte hela min värld kan bestå av rättvisa, men vissa regler borde faktiskt följas ibland..alltid.


Ciao L.

Av Linnea Blomqvist - 20 juli 2010 23:03

     


Vissa dagar ser jag helt enkelt klarare än andra. Huvudet känns sådär härligt rensat, tomt men ändå upprymt; av klara tankar. Känslan av att inse vilka och vad som faktiskt betyder någonting eller allt. Att känna irritation och hat är bara någonting man får på köpet, starka känslor som kan förändras ganska snabbt. Gränsen mellan att älska och hata kan ibland vara ganska hårfin kan jag tycka.. Så starkt så det är svårt att greppa.


Människor i min omgivning klagar, gnäller. Är det inte vädret så är det ens relationer, hälsa eller bara livet i allmänhet. Så finns det dom som är totalt nöjda. Som aldrig klagar, som är sådär äckligt perfekta och förvandlar allt som var dåligt till något bra, eller möjligtvis något utvecklingsbart, något värt att kämpa för. Existerar detta fenomen på riktigt? Eller sitter dessa människor hemma i sin ensamhet och har ånger över att dom går runt och lurar sin omgivning hela tiden, och sig själva?

Jag ska försöka bli mer positiv, försöka smitta alla runt omkring mig. Le lite extra och anstränga mig. För vem vill slösa bort sitt liv på att vara bitter?


Ciao L.

Av Linnea Blomqvist - 19 juli 2010 22:05

  


Var är du när jag behöver dig? Jag ringer, Slår dom tio siffrorna som så många gånger förut när hela min värld håller på att rasa. Som det var då, precis som då men så olikt. Du svarade alltid mig, jag var alltid din första prioritering. Pipen ekar i mitt öra, att fem signaler tar så lång tid, har aldrig lagt märke till det förut. Den robotlika stockholmsrösten hälsar mig välkommen till eurovoice, jag förmår mig inte att lägga på, det gör för ont. Varför måste jag vara såhär, varför kunde jag inte bara känna som vanligt, allt var perfekt. Kunde jag inte bara slutat tänka efter, stannat i vår fina dröm. Vem spräckte min vackra bubbla, vår fina värld? Varför ska jag alltid krångla till det?


Detta börjar bli sjukt frustrerande. Min enda trygghet, som jag bryr mig om på riktigt. Som kom in i mitt liv i en storm, som alltid fanns där, och nu är helt borta. Att bo, leva och göra alla vardagliga och icke vardagliga saker i samma kvarter, fast på egen hand , på egna ben. Att cykla omvägar för att slippa se, att hälsa som gamla vänner och blunda för det som fanns. glömma, gå vidare.


Tom blick i spegelbild. Rödsprängda ögon möter tomhet. 


ciao.

Av Linnea Blomqvist - 13 juli 2010 14:01

Att oroa sig för mycket gör mig bara svagare och att ha en massa måste inprentade i hjärnan förstör bara min tid. Att våga misslyckas är bra, att se sina misslyckanden som lärdomar kan vara fint.

Att leva på hoppet, är det a waist of time? Att drömma och önska i lagon mängd borde vara bra för själen, så länge jag mår bra.

Man kan alltid må bättre, kan alltid ligga snäppet över i allt. Jag tror gräset är väldigt mycket grönare på andra sidan i ganska många fall. Så länge man vågar hoppa över, även om staketet är högt och för stunden känns ganska omöjligt. Jag försöker leva för stunden, vara nöjd med det jag har, men jag kommer aldrig sluta upptäcka nya saker även om vissa saker blir om ett par år. Nu ska jag ut och leva. Take care. Ciao L. 

Av Linnea Blomqvist - 23 juni 2010 21:01

Ett solljus starkare än allt. Kisande lyckoögon med glittriga meleringar, gurglande bebisskratt som pirrar i maggropen, Jordgubbsdoftande andedräkt gör mig kär.


Solen, är du här för att stanna? Du gör mig väldigt lycklig, du får mig att vilja hoppa högt, göra galna saker och jag kan inte sluta le när din närvaro är så påtaglig att jag måste forma mina ögon till små streck.


En bra dag. Mycket att göra, många trevliga människor. Mycket prat, många ansikten, människor som kommer och går, kommer tillbaka om åtta veckor och ger mig nya livsuppdateringar. Vissa som kommer och går och aldrig någonsin mer visar mig sin uppenbarelse, försvinner ur mitt liv lika snabbt som dom kom.

En tom lägenhet som inte kändes så tom. Som var riktigt vänlig vid mig, gav mig lite värme, förvarade min nyinköpta mat, såg inbjudande ut med turkosfärgade kuddar och ren disk.


Jag ser dig, ser du mig?


Ciao.



Av Linnea Blomqvist - 15 juni 2010 00:40

En förvirrad själ, så liten. Ser så ensam ut där hon står, naken inför dig, blottad och utskrattad inför hela världen. Jag såg en gnista, ett hopp. Jag såg en längtan. Såg. Något bra, något som färgade, som gav liv. Rann av på en enda gång, som en extra nödvändig tyngd som lossnade, långsamt men med tydliga spår efter sig. Lämnad kvar, grå och eländig. Färglös och ihålig. Ett genomskinligt skal...


Att bli sedd, älskad för ett par timmar. Uppskattad, bekräftad. Ser du mig? Kan någon bara försiktigt knacka, slå, banka. Förstå att jag är tom, att det ekar. Fyll mig med någonting, gör mig hel. Lappa ihop mig, bygg upp mitt kaos.


Patetiskt snack, jag vet. Men jag kan inte rå för det. Jag tänker för mycket, det har jag nog alltid gjort. Jag menar inte att jag är speciell på något vis, en som som tror att jag är något. Eller jag vet att jag är något, någon; Men i vårt vackra underbara land ska man tydligen hålla käft om det. Försök inte gör dig märkvärdig, prata aldrig gott om dig själv. FÖR gott. Men var alla till lags, speciellt dom mest obetydelsefulla, dom som du egentligen inte ens känner. Är inte samhället något skevt?

Är det såhär det är? Ska jag gå runt hela dagarna, i flera år och jobba; samma dagar, samma arbetstider, samma ställe, med något skiftande kunder och en väldigt bra arbetsmiljö, men jag vet inte.. är detta mitt liv? Lever jag så mycket i mitt rullande liv att jag inte är med i det själv? Flyter det så lätt att jag glömmer att leva, skenar mitt liv iväg så snabbt att jag inte ser? Blir jag blind för min egen verklighet, har jag inte ens en minut över att reflektera, fundera..?

Jag tror jag vill jobba nu, men kanske inte om ett år, eller två. Jag vill ha variation, vill leva. Är inte livert för kort för att bara kännas sådär? Jag vet att man måste ha en vardag och allt sånt där, någon gång. Men hur många som än säger att man mår bäst av att leva med rutiner, bla bla bla kan bara vara tysta. Jag villa ldrig nånsin ha det livet. Jag klarar inte av det, jag tror att man måste våga förändra sig. Mycket oftare än vad man egentligen känner för. Det är så lätt att bara leva i sin trygga vardag, gå till jobbet med sin lunchbag, göra sitt jobb, komma hem, göra liknande saker dag ut och dag in. vart tog spontaniteten vägen?



Ciao.

Av Linnea Blomqvist - 29 april 2010 08:59

Jag gör precis som jag vill. Jag fattar mina beslut utefter mig själv. Jag ändrar mina beslut in i sista sekund, för mig själv, för att jag vill någonting annat.


Jag kanske inte ser helt klart, men vägen framför mig är inte längre lika dimmig, jag kan se en liten ljus punkt. Saken är att jag nog inte ens vill se, jag vill kunna ändra från dag till dag. Ta en timme i taget, leva varje minut hur jag vill och hur jag känner för att leva.


Har skrivit på ett sexmånaderskontrakt på jobbet, vilket skrämde mig förut. Sex månader här, fast. Men trots allt, det är bara sex månader. Fast antagligen kommer dom sex månaderna fortsätta och bli fler. Men ändå, jag kan ta semester ibland. Njuta av min lediga tid men även av tiden då jag jobbar. Skulle aldrig kunna tänka mig något annat yrke just nu. Och arbetsplatsen är hur bra som helst, känner mig redan hyfsat trygg efter en månad och dom flesta kunderna är trevliga. Vad mer kan jag önska? Just nu.. Jag är 21 år. Kommer inte vara här för alltid, det vet jag, så pass bra känner jag mig själv. Men ett tag, kanske två-tre år..?


Jag ska sluta se framåt så mycket, ska lägga av med att tjuvkika in i framtiden, blir så mycket mer spännande om man bara blundar, drömmer lite ibland och flyter, simmar i takt med er andra och slappnar av!

 

CIAO.

Presentation


IDA LINNEA BLOMQVIST

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards