När saker förvandlas och går upp i rök av verklighetens dimma, under verklighetsflyktens kommandon. När allt man såg framför sig som kändes så äkta bara försvinner och man tror inte det är sant. Det bara händer, jag ser på. Mitt liv som en dålig parodi spelas om och om igen upp mitt framför mina ögon och jag står handfallen. Vill krossa rutan, glaset som gör att jag står utanför allting, vill slå, flytta på karaktärer, förvrida känslor, ställa till rätta. Men jag kan inte andas och min kropp lyder inte mina signaler. Att sedan märka, inse att jag är innanför rutan och fortfarande inte kan göra någonting, det gör för ont.

Att ha så mycket drömmar. svåra att greppa, tappa kontroll. Att veta precis vad jag vill och samtidigt inte veta någonting alls. Känslor som känns och känslor som bara är, bara ligger i kroppen och guppar som idiotiska meningslösa ting.

I väntan på något nytt, något förändrande. Alla människor utanför fönstret som ser likadana ut, gör samma saker om och om igen. Solen som kommer och går. Sängen som är obäddad och disken som är smutsig. Alla som säger samma saker, tjatar och gnäller och jag gör också samma saker..

Ge mig något betydande, gör något.

.