Jag gör precis som jag vill. Jag fattar mina beslut utefter mig själv. Jag ändrar mina beslut in i sista sekund, för mig själv, för att jag vill någonting annat.

Jag kanske inte ser helt klart, men vägen framför mig är inte längre lika dimmig, jag kan se en liten ljus punkt. Saken är att jag nog inte ens vill se, jag vill kunna ändra från dag till dag. Ta en timme i taget, leva varje minut hur jag vill och hur jag känner för att leva.

Har skrivit på ett sexmånaderskontrakt på jobbet, vilket skrämde mig förut. Sex månader här, fast. Men trots allt, det är bara sex månader. Fast antagligen kommer dom sex månaderna fortsätta och bli fler. Men ändå, jag kan ta semester ibland. Njuta av min lediga tid men även av tiden då jag jobbar. Skulle aldrig kunna tänka mig något annat yrke just nu. Och arbetsplatsen är hur bra som helst, känner mig redan hyfsat trygg efter en månad och dom flesta kunderna är trevliga. Vad mer kan jag önska? Just nu.. Jag är 21 år. Kommer inte vara här för alltid, det vet jag, så pass bra känner jag mig själv. Men ett tag, kanske två-tre år..?

Jag ska sluta se framåt så mycket, ska lägga av med att tjuvkika in i framtiden, blir så mycket mer spännande om man bara blundar, drömmer lite ibland och flyter, simmar i takt med er andra och slappnar av!

CIAO.

Jag ser framåt med kisande ögon, försöker urskilja något annorlunda, något avvikande i det eviga mönstret. Jag tänker tillbaka och allt jag kan se är den eviga tråden som följer mig just nu. Att inte längre kunna urskilja veckorna för att allt flyter samman. Försöker skapa spänning i vardagen vilket bara blir fel, ger min kropp allt för mycket ångest att bära. Jag orkar inte anstränga mig, jävla rutiner. Jag avskyr rutiner, det är bara så himla bekvämt på något vis. Jag borde göra någonting innan jag fastnar i min egna bubbla, min egna trångsynhet. Dra ur mig, ta min hand och håll hårt, bryt mina armar, riv upp mitt skinn, svälj mina tårar. Få mig att blöda, bara du gör någonting.

Jag är helt slutkörd. Det är verkligen fullt ös hela tiden på salongen, kunderna bara strömmar in och jag klipper så mina händer gör ont när jag kommer hem. Men det är roligt, det är det. Var ute en sväng på debaser igår och tog en öl med kära syster. Kom hem på tok för sent vilket slog tillbaka idag, usch då. Lägenhetssökandet går åt helvete.. Jag håller mig uppdaterad på diverse sidor hela tiden, men det ger inte värst mycket resultat. Hittade världens finaste lägenhet men den fick jag inte såklart. Känner mig sjukt deppig, men av gammal vana så vet jag att den inte är så bestående utan mest uppbygd av trötthet och irritation. Jag borde gå och lägga mig nu genast för att ta igen all förlorad sömn den senaste tiden.

Alltså vad ska jag göra? Jag är, lever mitt liv. Pratar med vem jag vill, gör vad jag vill med mitt liv. Jag har aldrig klarat av folk som skryter, som alltid ställer sig själv i första rummet. Det blir så genomskinligt i mina ögon, så avslöjande. Jag är verkligen inte på det viset, och kanske av den anledningen jag absolut inte kan förstå hur någon annan kan vara så. Någon jag trodde jag kände..

Jag orkar inte tänka mer nu, ska gå i ide under mitt täcke. Önskar jag kunde sträcka ut mina ben lite mer, men det är lite svårt med tanke på att soffan är för kort..

CIAO.

Uttrycket Det blir aldrig som man tänkt sig tas till en annan nivå. På en dag har jag förändrat hela mitt liv, är det detta som kallas för en kris? Eller kanske bara för lite förändring i vardagen, spänning. Att bara våga släppa allt man hade, någon slags trygghet? Visserligen har jag fått ny trygghet på vissa plan, ett nytt jobb som bara känns så himla bra! Vilka underbara människor. Känns nästan som Hon & Han, även om jag saknar Hon & Han jättemycket.

Ögonen har öppnat upp en annan fläck, jag ser. I alla fall så skymtar jag, Något nytt, något bra är påväg, jag kan nästan greppa det, känner det i luften. Något att bygga på, en grund. En doft av hopp och värme. En röst som säger att jag ska leva nu nu nu.