Jag har känslor. Jag orkar bara inte visa dom idag, jag döljer mig själv och sväljer alla klumpar. Jag ler och tittar folk sådär länge i ögonen för att övertyga om att jag faktiskt är glad. Jag vill inte se några tvivel ifrån någon, vill inte ha någon som tycker synd om mig, för det är det inte.

Ställde klockan idag för att få ut lite av dagen innan jag börjar jobba klockan två. Tänkte åka in till karlskrona för att se Johan som jag inte träffat på en vecka. Men han har ingen mobil för tillfället så fick aldrig tag på honom igår, och inte i morse heller. så sen när han ringde blev det för sent. 

Var pigg och kände mig lite lycklig i morse, nu känner jag mig bara tom. hatar att jag blir såhär vissa dagar, bygger upp någon slags förväntning och sedan när det inte blir så, så faller allt.

Förlåt, men jag vill faktiskt inte veta allt om alla drömmar och känslor och allting på samma gång. Jag vill verka stark men idag är jag inte det. jag ska visa mig stark idag men jag kan skriva det här, jag är svag. 

Nu ska jag ut och gå en lång runda och bara tänka på allt eller inte tänka på något jag får se..

ciao. 

Du är det finaste jag vet.

 Konstig dag. Mitt mobilalarm ringde klockan fem! Efter att ha tvingat ner lite yoggi i en inte allför hungrig mage och tagit en snabb dusch så följde Josse mig ner till bussen i en mörk malmömorgon som inte riktigt hade blivit till dag ännu. Tvingade ögonlocken att vara öppna för att inte missa hållplatsen centralen. Väl på tåget somnade jag nästan direkt och sov hyfsat skönt från och till för att vara i ett tåg. Väl framme i ronneby så hämtade pappa mig vid stationen för att köra mig till jobbet, vilket uppskattades. (det ska tilläggas att jag knappt ens har en kilometer till salongen från tågstationen). Anledningen var att jag hade glömt att titta när jag hade min första kund i fredags innan jag slutade, så om jag började nio hade jag inte hunnit gå. Min pappa är väldigt snäll när han vill! I alla fall så började jag inte förrän kvart över tio och prommenerade runt lite i ronneby i höstrusket. Var meningen att jag bara skulle ha fyra kunder och då sluta vid fyra, men blev kvar till stängning efter att det ringt flera kunder som ville komma samma dag. Det var helt okej, har inte ens varit trött. Märkligt..

Har haft en jättefin helg i malmö tillsammans med Josse med mycket prat, skratt och fest. Saknade Johan väldigt mycket och tänkte mycket på allt vi har tillsammans. Men att komma ifrån ronneby och hjälmsa kan vara så himla skönt ibland, ofta. Ronneby måste vara världens tystaste mest deprimerande stad. Om man nu ser en enda själ när man går på stan så möts man inte precis av en glad min. Nej usch, man blir bara sömnig av den staden om man ens kan kalla det för stad. Malmö är väldigt mysigt, det tycker jag verkligen. Men frågan är om man inte tröttnar? Det beror givetvis på hur man lever osv, men så himla inspirerande kanske det ändå inte är efter något år. Allt är helt klart bättre än blekinge..

Nu börjar jag bli riktigt trött, det kliar i ögonen och sticker i benen. Jag gäspar hela tiden och känner mig som den lataste i världen som inte ens orkar gå upp till sängen, och stället sitter här och lyssnar på musik och väntar på att bli lite piggare typ. Lite piggare för att gå och lägga mig, hm.

London om två veckor nu vilket ska bli lovely! Hoppas på att få se massa härliga frisyrer och uppvisningar. Och att se London! har aldrig varit där och det är nog helt galet hoppas jag på.

Är en sådan lustig mellanperiod nu. Jag jobbar ungefär bara i en månad till, vilket på ett sätt känns som en evighet medan det på ett annat sätt känns lite sorgligt och som om jag borde ta vara lite på den sista tiden.. jag vet inte. Men jag vet att jag ändå inte kommer ångra mig, never.

Nu ska jag dricka lite varm mjölk och läsa lite i min bok sedan blir det nog sängen..

Bye ciao  

Lita aldrig på någon, ifrågasätt allt och alla. Och får du inget bra svar så vet du att personen som står framför dig ljuger. Ta alltid reda på sanningen och följ aldrig med strömmen bara för att alla andra gör det. Lär alla i din omgivning detta och din generation kommer klara sig bra. Och ta aldrig några lån, det ger dig bara ångest och sätter dig i skiten. Visa ord av en klok kund som jag hade idag...

Dumma mörker. Kväver all min energi. Jag som tänkte städa, ut och gå, ta tag i saker. Saker som visserligen kan vänta tills imorgon.. Känns helt plötsligt som att dagarna är så korta, som att dom inte räcker till för saker jag vill göra. Tänkte rida idag också när jag kom hem från jobbet, men var verkligen helt sinnessjukt hungrig så var tvungen att laga lite riktig mat först. Och efter lite pasta i magen och en blick ut genom fönstret var all min lust till en ridtur borta. Imorgon börjar jag inte förrän vid tre så då blir det långprommenad och ridning. Och ikväll kommer Johan hit här vilket blir fint. Älskar när vi båda har sovmorgon och ligger kvar länge i sängen och äter långa lyxiga frukostar. Det är värt så himla mycket, gör hela dagen så mycket lättare på något vis.

Måste våga förändra saker, våga släppa taget och bli fri. Om man aldrig vågar så står man ändå bara kvar och trampar och undrar om ett par år om det var värt det. Nej, usch. Hur kan man inte släppa något som är halvbra, något som bara är sådär, för något som kan bli superspännande och helt underbart bra? Självklart vet jag att det också kan bli katastrof, men det är det värt. Då kan jag i alla fall aldrig gräma mig över att jag inte har försökt. Och allt fixar sig, det gör det verkligen till slut. Man måste bara tro på det.

Nu blir det en runda i mörkret ändå, orkar inte sitta här inne en sekund till!  Ciao//.

Så mycket tankar och funderingar som flyger runt i mitt huvud just nu. Om bara lite mer än en månad så kommer mitt liv se så annorlunda ut, vilket känns väldigt skönt på många sätt. Efter ett strukturerat frisörjobb med någorlunda fasta tider och en fritid som bestod av att träffa vänner, pojkvän och familj och rida på mammas gamla häst så kommer jag inom en snar framtid vara på andra sidan jordklotet tillsammans med Johan. Det känns helt fantastiskt och bara så skrämmande på en och samma gång! Det bubblar i magen av förväntan när jag tänker på vår ganska oplanerade resa samtidigt som det suger till lite i ryggslutet av en slags känsla av rädsla. En rädsla för något nytt helt olikt det jag har nu, en förändring som kommer att förändra hela mitt liv och förhoppningsvis också min syn på mitt liv och hur jag vill leva det. Det är så stort men ändå så enkelt. Jag kan inte förstå eller föreställa mig hur något kommer bli. Jag har väldigt svårt för att beskriva mig själv, hur jag är och hur jag reagerar i olika situationer (det är så olika från fall till fall), men i alla fall så ser jag mig som en person som föredrar att ha endel kontroll över saker, veta ungefär hur saker kommer att bli osv. men min framtid är bara så snurrig! Det känns såklart lite förvirrande men jag tror ändå att det känns skönt, tror jag.  

Idag är en ny dag med nya möjligheter att förändra världen. En liten prick på jorden som jag.

Jag har inte längre så fasta tider på jobbet, är numera timanställd. Efter att jag har tagit mitt gesällbrev så har min lön fördubblats, vilket jag inte klagar på, men jag kan inte jobba när jag inte har kunder, för det har mina chefer inte råd med. Så jag får liksom trycka ihop mina kunder, så det blir korta men intensiva arbetspass. Det är helt okej. Jag får i princip samma lön som jag fick före jag tog mitt gesäll, men jobbar bara hälften så mycket då jag får tid för annat. Jag klagar inte även om jag gärna hade jobbat lite mer nu innan resan.

Ställde klockan i morse för att komma upp lite tidigare och få avnjuta min halva lediga dag i vaket tillstånd. Det blir långfrukost och sedan långprommenad följt av mysig ridtur i skogen. Måste även ringa till polisstationen och fråga om jag behöver byta mitt pass innan vi åker. Det är verkligen inte alls lång tid kvar!

Igår såg jag världens sötaste hund! Det  måste han vara, Nattas lilla nya tillskott Rocky. Kul att träffa Natta och Jannike igår och mysa med god kladdkaka och prata om en massa saker som hade hänt och sådär.   

   Sensommar/början av hösten är helt okej ändå, men den där regniga blåsiga kylan om ett par veckor vill jag helst slippa. Det känns så avlägset nu men usch, snart så.. Isiga vindar som piskar en i ansiktet och gör så att kroppen blir sådär stel och kall. Jag hatar kyla!

Nu kan jag inte längre stå emot mitt kaffebehov, min kropp skriker efter koffein, så ciao.