Cykla, cykla, cykla tills benen går av sig själva. Trampa i frustation över livet utan något mål i sikte. Flackande blick och fladdrande tankar som stör min koncentration. Framförallt för mycket tankar, känslor som hugger i bröstet; som lättar lite om jag kämpar lite mer. Puls som stiger i bröst, blodsmak ger kväljningar. Gråt som fastnar i halsen för att övergå till iska. Jag inser att inte hela min värld kan bestå av rättvisa, men vissa regler borde faktiskt följas ibland..alltid.

Ciao L.

Vissa dagar ser jag helt enkelt klarare än andra. Huvudet känns sådär härligt rensat, tomt men ändå upprymt; av klara tankar. Känslan av att inse vilka och vad som faktiskt betyder någonting eller allt. Att känna irritation och hat är bara någonting man får på köpet, starka känslor som kan förändras ganska snabbt. Gränsen mellan att älska och hata kan ibland vara ganska hårfin kan jag tycka.. Så starkt så det är svårt att greppa.

Människor i min omgivning klagar, gnäller. Är det inte vädret så är det ens relationer, hälsa eller bara livet i allmänhet. Så finns det dom som är totalt nöjda. Som aldrig klagar, som är sådär äckligt perfekta och förvandlar allt som var dåligt till något bra, eller möjligtvis något utvecklingsbart, något värt att kämpa för. Existerar detta fenomen på riktigt? Eller sitter dessa människor hemma i sin ensamhet och har ånger över att dom går runt och lurar sin omgivning hela tiden, och sig själva?

Jag ska försöka bli mer positiv, försöka smitta alla runt omkring mig. Le lite extra och anstränga mig. För vem vill slösa bort sitt liv på att vara bitter?

Ciao L.

Var är du när jag behöver dig? Jag ringer, Slår dom tio siffrorna som så många gånger förut när hela min värld håller på att rasa. Som det var då, precis som då men så olikt. Du svarade alltid mig, jag var alltid din första prioritering. Pipen ekar i mitt öra, att fem signaler tar så lång tid, har aldrig lagt märke till det förut. Den robotlika stockholmsrösten hälsar mig välkommen till eurovoice, jag förmår mig inte att lägga på, det gör för ont. Varför måste jag vara såhär, varför kunde jag inte bara känna som vanligt, allt var perfekt. Kunde jag inte bara slutat tänka efter, stannat i vår fina dröm. Vem spräckte min vackra bubbla, vår fina värld? Varför ska jag alltid krångla till det?

Detta börjar bli sjukt frustrerande. Min enda trygghet, som jag bryr mig om på riktigt. Som kom in i mitt liv i en storm, som alltid fanns där, och nu är helt borta. Att bo, leva och göra alla vardagliga och icke vardagliga saker i samma kvarter, fast på egen hand , på egna ben. Att cykla omvägar för att slippa se, att hälsa som gamla vänner och blunda för det som fanns. glömma, gå vidare.

Tom blick i spegelbild. Rödsprängda ögon möter tomhet. 

ciao.

Att oroa sig för mycket gör mig bara svagare och att ha en massa måste inprentade i hjärnan förstör bara min tid. Att våga misslyckas är bra, att se sina misslyckanden som lärdomar kan vara fint.

Att leva på hoppet, är det a waist of time? Att drömma och önska i lagon mängd borde vara bra för själen, så länge jag mår bra.

Man kan alltid må bättre, kan alltid ligga snäppet över i allt. Jag tror gräset är väldigt mycket grönare på andra sidan i ganska många fall. Så länge man vågar hoppa över, även om staketet är högt och för stunden känns ganska omöjligt. Jag försöker leva för stunden, vara nöjd med det jag har, men jag kommer aldrig sluta upptäcka nya saker även om vissa saker blir om ett par år. Nu ska jag ut och leva. Take care. Ciao L.