Vissa dagar ser jag helt enkelt klarare än andra. Huvudet känns sådär härligt rensat, tomt men ändå upprymt; av klara tankar. Känslan av att inse vilka och vad som faktiskt betyder någonting eller allt. Att känna irritation och hat är bara någonting man får på köpet, starka känslor som kan förändras ganska snabbt. Gränsen mellan att älska och hata kan ibland vara ganska hårfin kan jag tycka.. Så starkt så det är svårt att greppa.

Människor i min omgivning klagar, gnäller. Är det inte vädret så är det ens relationer, hälsa eller bara livet i allmänhet. Så finns det dom som är totalt nöjda. Som aldrig klagar, som är sådär äckligt perfekta och förvandlar allt som var dåligt till något bra, eller möjligtvis något utvecklingsbart, något värt att kämpa för. Existerar detta fenomen på riktigt? Eller sitter dessa människor hemma i sin ensamhet och har ånger över att dom går runt och lurar sin omgivning hela tiden, och sig själva?

Jag ska försöka bli mer positiv, försöka smitta alla runt omkring mig. Le lite extra och anstränga mig. För vem vill slösa bort sitt liv på att vara bitter?

Ciao L.