Ett solljus starkare än allt. Kisande lyckoögon med glittriga meleringar, gurglande bebisskratt som pirrar i maggropen, Jordgubbsdoftande andedräkt gör mig kär.

Solen, är du här för att stanna? Du gör mig väldigt lycklig, du får mig att vilja hoppa högt, göra galna saker och jag kan inte sluta le när din närvaro är så påtaglig att jag måste forma mina ögon till små streck.

En bra dag. Mycket att göra, många trevliga människor. Mycket prat, många ansikten, människor som kommer och går, kommer tillbaka om åtta veckor och ger mig nya livsuppdateringar. Vissa som kommer och går och aldrig någonsin mer visar mig sin uppenbarelse, försvinner ur mitt liv lika snabbt som dom kom.

En tom lägenhet som inte kändes så tom. Som var riktigt vänlig vid mig, gav mig lite värme, förvarade min nyinköpta mat, såg inbjudande ut med turkosfärgade kuddar och ren disk.

Jag ser dig, ser du mig?

Ciao.

En förvirrad själ, så liten. Ser så ensam ut där hon står, naken inför dig, blottad och utskrattad inför hela världen. Jag såg en gnista, ett hopp. Jag såg en längtan. Såg. Något bra, något som färgade, som gav liv. Rann av på en enda gång, som en extra nödvändig tyngd som lossnade, långsamt men med tydliga spår efter sig. Lämnad kvar, grå och eländig. Färglös och ihålig. Ett genomskinligt skal...

Att bli sedd, älskad för ett par timmar. Uppskattad, bekräftad. Ser du mig? Kan någon bara försiktigt knacka, slå, banka. Förstå att jag är tom, att det ekar. Fyll mig med någonting, gör mig hel. Lappa ihop mig, bygg upp mitt kaos.

Patetiskt snack, jag vet. Men jag kan inte rå för det. Jag tänker för mycket, det har jag nog alltid gjort. Jag menar inte att jag är speciell på något vis, en som som tror att jag är något. Eller jag vet att jag är något, någon; Men i vårt vackra underbara land ska man tydligen hålla käft om det. Försök inte gör dig märkvärdig, prata aldrig gott om dig själv. FÖR gott. Men var alla till lags, speciellt dom mest obetydelsefulla, dom som du egentligen inte ens känner. Är inte samhället något skevt?

Är det såhär det är? Ska jag gå runt hela dagarna, i flera år och jobba; samma dagar, samma arbetstider, samma ställe, med något skiftande kunder och en väldigt bra arbetsmiljö, men jag vet inte.. är detta mitt liv? Lever jag så mycket i mitt rullande liv att jag inte är med i det själv? Flyter det så lätt att jag glömmer att leva, skenar mitt liv iväg så snabbt att jag inte ser? Blir jag blind för min egen verklighet, har jag inte ens en minut över att reflektera, fundera..?

Jag tror jag vill jobba nu, men kanske inte om ett år, eller två. Jag vill ha variation, vill leva. Är inte livert för kort för att bara kännas sådär? Jag vet att man måste ha en vardag och allt sånt där, någon gång. Men hur många som än säger att man mår bäst av att leva med rutiner, bla bla bla kan bara vara tysta. Jag villa ldrig nånsin ha det livet. Jag klarar inte av det, jag tror att man måste våga förändra sig. Mycket oftare än vad man egentligen känner för. Det är så lätt att bara leva i sin trygga vardag, gå till jobbet med sin lunchbag, göra sitt jobb, komma hem, göra liknande saker dag ut och dag in. vart tog spontaniteten vägen?

Ciao.