Var är du när jag behöver dig? Jag ringer, Slår dom tio siffrorna som så många gånger förut när hela min värld håller på att rasa. Som det var då, precis som då men så olikt. Du svarade alltid mig, jag var alltid din första prioritering. Pipen ekar i mitt öra, att fem signaler tar så lång tid, har aldrig lagt märke till det förut. Den robotlika stockholmsrösten hälsar mig välkommen till eurovoice, jag förmår mig inte att lägga på, det gör för ont. Varför måste jag vara såhär, varför kunde jag inte bara känna som vanligt, allt var perfekt. Kunde jag inte bara slutat tänka efter, stannat i vår fina dröm. Vem spräckte min vackra bubbla, vår fina värld? Varför ska jag alltid krångla till det?

Detta börjar bli sjukt frustrerande. Min enda trygghet, som jag bryr mig om på riktigt. Som kom in i mitt liv i en storm, som alltid fanns där, och nu är helt borta. Att bo, leva och göra alla vardagliga och icke vardagliga saker i samma kvarter, fast på egen hand , på egna ben. Att cykla omvägar för att slippa se, att hälsa som gamla vänner och blunda för det som fanns. glömma, gå vidare.

Tom blick i spegelbild. Rödsprängda ögon möter tomhet. 

ciao.