Jag ser framåt med kisande ögon, försöker urskilja något annorlunda, något avvikande i det eviga mönstret. Jag tänker tillbaka och allt jag kan se är den eviga tråden som följer mig just nu. Att inte längre kunna urskilja veckorna för att allt flyter samman. Försöker skapa spänning i vardagen vilket bara blir fel, ger min kropp allt för mycket ångest att bära. Jag orkar inte anstränga mig, jävla rutiner. Jag avskyr rutiner, det är bara så himla bekvämt på något vis. Jag borde göra någonting innan jag fastnar i min egna bubbla, min egna trångsynhet. Dra ur mig, ta min hand och håll hårt, bryt mina armar, riv upp mitt skinn, svälj mina tårar. Få mig att blöda, bara du gör någonting.