Jag ser framåt med kisande ögon, försöker urskilja något annorlunda, något avvikande i det eviga mönstret. Jag tänker tillbaka och allt jag kan se är den eviga tråden som följer mig just nu. Att inte längre kunna urskilja veckorna för att allt flyter samman. Försöker skapa spänning i vardagen vilket bara blir fel, ger min kropp allt för mycket ångest att bära. Jag orkar inte anstränga mig, jävla rutiner. Jag avskyr rutiner, det är bara så himla bekvämt på något vis. Jag borde göra någonting innan jag fastnar i min egna bubbla, min egna trångsynhet. Dra ur mig, ta min hand och håll hårt, bryt mina armar, riv upp mitt skinn, svälj mina tårar. Få mig att blöda, bara du gör någonting.

Jag är helt slutkörd. Det är verkligen fullt ös hela tiden på salongen, kunderna bara strömmar in och jag klipper så mina händer gör ont när jag kommer hem. Men det är roligt, det är det. Var ute en sväng på debaser igår och tog en öl med kära syster. Kom hem på tok för sent vilket slog tillbaka idag, usch då. Lägenhetssökandet går åt helvete.. Jag håller mig uppdaterad på diverse sidor hela tiden, men det ger inte värst mycket resultat. Hittade världens finaste lägenhet men den fick jag inte såklart. Känner mig sjukt deppig, men av gammal vana så vet jag att den inte är så bestående utan mest uppbygd av trötthet och irritation. Jag borde gå och lägga mig nu genast för att ta igen all förlorad sömn den senaste tiden.

Alltså vad ska jag göra? Jag är, lever mitt liv. Pratar med vem jag vill, gör vad jag vill med mitt liv. Jag har aldrig klarat av folk som skryter, som alltid ställer sig själv i första rummet. Det blir så genomskinligt i mina ögon, så avslöjande. Jag är verkligen inte på det viset, och kanske av den anledningen jag absolut inte kan förstå hur någon annan kan vara så. Någon jag trodde jag kände..

Jag orkar inte tänka mer nu, ska gå i ide under mitt täcke. Önskar jag kunde sträcka ut mina ben lite mer, men det är lite svårt med tanke på att soffan är för kort..

CIAO.

Uttrycket Det blir aldrig som man tänkt sig tas till en annan nivå. På en dag har jag förändrat hela mitt liv, är det detta som kallas för en kris? Eller kanske bara för lite förändring i vardagen, spänning. Att bara våga släppa allt man hade, någon slags trygghet? Visserligen har jag fått ny trygghet på vissa plan, ett nytt jobb som bara känns så himla bra! Vilka underbara människor. Känns nästan som Hon & Han, även om jag saknar Hon & Han jättemycket.

Ögonen har öppnat upp en annan fläck, jag ser. I alla fall så skymtar jag, Något nytt, något bra är påväg, jag kan nästan greppa det, känner det i luften. Något att bygga på, en grund. En doft av hopp och värme. En röst som säger att jag ska leva nu nu nu. 

När saker förvandlas och går upp i rök av verklighetens dimma, under verklighetsflyktens kommandon. När allt man såg framför sig som kändes så äkta bara försvinner och man tror inte det är sant. Det bara händer, jag ser på. Mitt liv som en dålig parodi spelas om och om igen upp mitt framför mina ögon och jag står handfallen. Vill krossa rutan, glaset som gör att jag står utanför allting, vill slå, flytta på karaktärer, förvrida känslor, ställa till rätta. Men jag kan inte andas och min kropp lyder inte mina signaler. Att sedan märka, inse att jag är innanför rutan och fortfarande inte kan göra någonting, det gör för ont.

Att ha så mycket drömmar. svåra att greppa, tappa kontroll. Att veta precis vad jag vill och samtidigt inte veta någonting alls. Känslor som känns och känslor som bara är, bara ligger i kroppen och guppar som idiotiska meningslösa ting.

I väntan på något nytt, något förändrande. Alla människor utanför fönstret som ser likadana ut, gör samma saker om och om igen. Solen som kommer och går. Sängen som är obäddad och disken som är smutsig. Alla som säger samma saker, tjatar och gnäller och jag gör också samma saker..

Ge mig något betydande, gör något.

.

En bra dag igår. Var på arbetsförmedlingen för första gången i mitt liv, men det vart helt okej. Ska på möte där på tisdag och få en jobbcoach, det kommer nog bli bra.

Åt även lite mat med Hon o Han vilket var mysigt. Fick ett nummer jag ska ringa angående jobb, det kommer lösa sig, det vet jag! Ska även vara hårmodell på tisdag, kan bli spännande.

Min fot gör ondare än någonsin och jag har äntligen fått en tid hos doktorn. Usch, jag gillar verkligen inte att gå till doktorn egentligen, känns aldrig som att dom riktigt lyssnar. Men min fot börjar verkligen bli helt olidlig att gå på och det gör ont både under och över den och strömmar upp i benet.   

Träffade Natta igår med, vilket var väldans trevligt. Ikväll blir det lite matlagning med Natta och Sara.

Jag har funderat på att jag borde starta en frisörblogg. vet att det typ redan finns en miljon, men jag skulle kunna tänka ut något som var lite mer orginellt, något som får den att sticka ut från mängden. jag har så mycket idéer just nu på saker jag vill göra, projekt jag vill anordna.

Ciao.

   En bättre dag. För inget kunde vara som igår. jag hatar sådana dagar, vill aldrig känna så igen. Jag lyssnar inte på någon, jag vänder taggarna utåt och tror att allt och alla är emot mig, förlåt. Så får jag ångest dagen efter, jag skäms över mig själv. Det är precis som att jag inte styr över mina handlingar, som att det är någon dum röst som får mig att tro massa saker. Men ändå är det jag som säger och gör allting. Jag måste skärpa mig, världen går inte under för att jag för tillfället inte har allt ordnat för mig. man får se det positivt, lite spänning i livet, att inte veta vad som kommer att hända kan bara vara bra, som någon slags start på något nytt.

Jag har ringt till en salong i Malmö hela dagen, men dom svarar inte! När jag verkligen anstränger mig. Har även ringt till Köpenhamn, där de lovar att ringa upp. Jag väntar otåligt..

Arbetsförmedlingen har också fått sig ett samtal ifrån mig, dit jag ska imorgon. Duktig flicka.

Nu ska jag gå ut och gå, men bara väldigt kort med tanke på min fot. Den är nog något bättre, har börjat ha bandage på den och ska se om det hjälper.

Så fint ute idag, alldeles soligt! SOOOL. Jag skulle önska mig lite vår.

Ciao.

Jag fryser. Vill bara ligga under mitt täcke och under min kudde. En sån dag som jag känner mig instängd i min egna kropp, som det känns som om det kryper myror under min hud. Dom sticker mig nästan hela tiden och det blir sår; blodiga, variga sår som gör så fruktansvärt ont. Men dom syns inte.

Jag går runt i mitt egna huvud, går vilse, hittar tillbaka och går vilse igen. Jag hittar vägar jag aldrig sett förut, får vända tillbaka för att vissa vägar är förstörda, borta..

Mina leder är stela, min kropp är trött. Mina ögon är tomma, mina händer stelfrusna.

Jag ska aldrig mer räkna med någon jag alltid trodde fanns där, ska aldrig mer lita på någons ärliga ord. Ord mot Ord. Jag tappar det, det rinner ur mina händer, jag sätter mig, kan inte stå. Jag faller. 

Jag har börjat dricka för mycket kaffe igen. Inte världens mest intressanta sak att veta, men jag ville bara påpeka det, som en slags inledande mening på mitt inlägg. Okej, nog om kaffe och inledningar.

Jag har översatt mitt cv till engelska, det är klart. Jag känner mig ganska stolt, eller kanske inte stolt, det var lite konstigt uttryckt, mest lättad för att ha det ur världen! Nu kan jag koncentrera mig på något annat, som jag inte riktigt har listad ut vad ännu, men det kommer, det kommer.

Jag har skickat mitt cv till två salonger i Malmö och två i Köpenhamn och ska skicka till en i Berlin snart. Det känns bra att ha kommit igång lite, men jag tror fortfarande på att det är bättre att åka dit, visa sig och presentera sig i verkligheten så att säga. Hade jag letat efter någon att anställa så hade jag nog mer uppskattat att man kom dit än att man skickar lite papper på vad man kan. Jag tänkte ringa salongerna nu i veckan för att vara lite extra på och eventuellt bli inbjuden till en liten intervju, IH! jag blir nervös bara av att tänka på det. Har aldrig varit på en arbetsintervju, det har liksom alltid fixat sig med jobb ändå. Genom kontakter och praktik. Men nu så.. Jag vill så gärna ha ett jobb och jag hoppas att dom ser det på mig, för om jag kan överföra min längtan efter att jobba som just frisör igen till dom så borde dom anställa mig! Bara dom inte tror att jag är desperat.. Det kanske jag börjar bli vid det här laget men det får dom inte se.

Idag tänkte jag åka och hälsa på min kära mormor för lite prat och klippning.

Ska även passa på att framkalla lite foton och titta in på Hon & Han när man ändå är i storstan. Storstan, lillstan, döda stan, Ronneby; Jag har inte saknat dig särskilt mycket. Inte staden i sig, bara lite av dess innehåll.

Min fot gör fortfarande ont. Jag borde kanske ringa doktorn? Jag hatar att min kropp alltid ska jävlas med mig. Och jag vet att jag ibland får panik över saker, men alltså jag är ju nästan alltid sjuk, det är alltid något med mig. Jag tror min fot är bättre, men den är helt stel. jag kan inte se min fotled och har inte kunnat på typ två veckor. Den knakar jättemycket när jag vickar på den och känns allmänt konstigt. Jag vill kunna ut och springa, men det kanske ändå inte är någon bra idé med tanke på vädret. Jag hatar snö, orkar inte skriva mer om det, jag bara hatar snö, den äter verkligen upp min energi punkt slut.

Nu ska jag ha en välförtjänt koffeindryck efter allt cvskrivande!

Ciao ciao!