Jag tryckte på den vita strömbrytaren som sitter strax nedanför det låga taket i vår lilla ostädade stallbod utanför vårt hus. Det hela gick så snabbt. Jag skymtade något svart uppe i det högra hörnet av taket, något som förflyttade sig i en ögonblinks snabb hastighet. Jag blev helt förstenad och det gick som ilningar igenom hela min kropp. Jag blir alltid sådär när jag ser en spindel. Alldeles stel för några sekunder innan min hjärnas signaler lyckas nå min kropp och jag springer iväg så snabbt jag bara kan. Men inte denna gången. I panikens hetta intog min kropp något slags lugn. Något som intalade mig själv att det inte var någon fara. Jag tog ett djupt andetag och kunde till och med se på de krypande små benen och den svarta lilla knappkroppen tillhörande besten i taket; som egentligen inte ens var speciellt stor och garanterat helt totalt ofarlig. Antar att jag kommer få se värre spindlar i Asien så det är väl bara att börja vänja sig?

Det börjar bli mörkt tidigt på kvällarna och solens strålar visar sig allt mindre om dagarna. Det talas om att man ska ta vara på ljuset och försöka vara ute i det friska vädret. Idag har jag minst sagt gjort det. Har solen nått över Hjälmsa så har den även nått mina rosiga kinder. Har varit ute och gått två långa rundor med hundarna, en runda ensam tänkandes på en massa massa saker och en mer social prommenad med mamma. Har även sprungit en sväng, vilket var skönt! Det brukar vara okej, men detta var riktigt härligt och jag tyckte inte ens det var så jobbigt. (kanske jag inte sprang tillräckligt långt, menmen). Tänkte först inte rida men så kände jag att jag ändå ville passa på, min lediga dag och så ska nog Cherie säljas snart med.. Det var tur att jag red för det var den roligaste ridturen på länge på en helt galen häst!

Min kropp är så sjukt trött, medan min hjärna inte är lika sömnig. Ska i alla fall krypa ner i min nybäddade säng och lyssna på musik och bara tänka och förhoppningsvis somna tillslut.

CIAO.

Var precis ute och sprang, just när solen höll på att gå ner, när den nästan helt var försvunnen och himlen var helt rosafärgad. Det var härligt! Speciellt efteråt förstås, då kroppen är sådär härligt varm och musklerna sådär spända. Jag gillar den känslan. 

Har bara jobbat mellan tio och två idag, kan vara lagom ibland. Lagade mat tillsammans med mamma när jag kom hem och sedan gick vi en jättelång runda och pratade massor om allting. Kändes roligt och skönt att umgås med mamma. Var även med henne och hundarna på agilitytävling igår! Det var hur kul som helst att se ala söta hundar, plus att Lili vann och Ebba kom femma, sötnosarna! och mamma tycker det är jättekul och det är så bra att mamma verkligen brinner för något så mycket tycker jag.

Resan börjar närma sig nu, och nervositeten börjar komma över mig allt mer. Kom på igår att mitt vaccin mot kolera som Johan och jag hämtade ut i halmstad förra veckan hade stått i mitt rum i en hel vecka! Det ska förvaras i kylskåp i 2 till 8 grader.. Blev lite irriterad för var inte så sugen på att lägga ut mer pengar på vaccin. Men det var tydligen ingen fara, vilket kändes som en lättnad i alla fall. Har även fixat med försäkringen idag, good girl.

Känns bra att ha kommit igång någorlunda med lite träning igen. Har ju alltid ridit minst fem gånger i veckan förut och har verkligen avskytt att springa. Men nu är det helt plötsligt hel okej. Imon när jag är ledig ska det nog springas en lite längre runda. Kanske blir en ridtur också i höstrusket..

Nu ska jag göra lite honungste och bara mysa under en filt. Ciao!  

Jag hatar att vara uppsvälld i magen. Hatar att jag skulle äta den där glassen ikväll, den var ju liksom inte ens speciellt god. fattar inte varför jag alltid ska trycka ner så mycket på en och samma gång bara för att det är lördag kväll och jag ser på film, jag äcklas. Filmen var i alla fall väldigt bra, Blown apart med Ewan McGregor och Michelle Williams. Så sjukt deprimerande och ångestgivande visserligen.. Vilket kanske inte var det bästa för mig ikväll. Jag vet inte, inte just nu i alla fall.

Har haft en väldigt mysig dag med Linda och Svante idag. Färgat Lindas hår och varit ute och gått och pratat massa, vilket kändes jätteskönt.

ÅHH, om bara min jäkla mage kunde sjunka ihop typ två decimeter så hade det varit så himla skönt och folk skulle kunna sluta tro att man var gravid...

Tråkigt inlägg jag vet, men allt jag kan tänka på är min mage som kurrar och gör ont..

BYE CIAO.

Jag är så fruktansvärt rastlös. Bestämde mig för att bara ha en lugn kväll med mamma och pappa, vilket lät väldigt mysigt. Och ja, det var mysigt, bara det att dom blev trötta och gick o la sig halv tio. Själv så var jag som en trasdocka när jag kom hem från jobbet vid halv sex så jag somnade helt klubbad i tvsoffan och sov i typ två timmar. Så nu är jag hur pigg som helst! redo för vad som helst, skulle nog kunna ut och springa en mil känns det som i benen! Eller gå ut och dansa i flera timmar. Nu är det ju bara så att jag befinner mig i Hjälmsa, världens minsta håla ute på landet. Känner inte att jag vill gå ut i mörkret här heller, byborna här vägrar gatlysen för att behålla den "lantliga känslan" så att säga. Tvn botar absolut inte min rastlöshet och egentligen inte datorn heller. Det kryper bara ännu mer i benen och jag får panik av att sitta stilla. Tanken av att krypa ner i en varm skön säng med en bra bok och en kopp te låter väldigt skönt i mitt huvud men efter lite eftertanke känner jag att det är inte något som min kropp kommer bli stimulerad av.

Var helt okej på jobbet idag, lagom mycket att göra. Min sista kund kom aldrig så jag slutade en timme tidigare än vanligt. Hade även långlunch och gick då en jättelång skön prommenad i höstvädret. har kommit på att jag verkligen uppskattar hösten på ett helt annat sätt det här året än vad jag gjort tidigare. Kanske det är för att jag har blivit äldre och ser livet på ett annat sätt och liksom njuter av det mer, nej jag vet inte. Det har nog snarare att göra med att vi ska åka till 40 gradig värme om en månad och jag vet att jag kommer slippa vintern.

Undrar om man får mer "kryp" i benen av träningsvärk? Har varit ute och sprungit dessa dagarna och känner av det lite i benen, vilket känns riktigt bra på ett sätt. Men dessa obehagskänslorna i benen hade jag gärna sluppit.. men man kan ju inte få (eller slippa) allt här i livet. Känner på mig att detta kommer bli en jobbig och ganska sömnlös natt. När jag inte kan sova får jag ofta panik och vrider på mig hit och dit i sängen, vilket man ju egentligen bara blir piggare av så det är ganska dumt. När jag var liten så hatade jag verkligen att sova, jag sa att det bara var jobbigt och tråkigt och faktiskt ingenting för mig. Nu vet jag dock bättre och har insett att man inte kan leva ett fungerande liv utan sömn, i vart fall inte jag.   

Imorgon blir det eventuellt att kika på en utställning i Ronneby med mormor om hon skulle vilja det. Det hade varit trevligt att träffa henne lite med, jag får se annars får jag väl gå själv. Har tänkt att jag ska rida en lång runda i skogen med om vädret blir okej. Måste passa på att rida mycket nu, mamma funderar nämligen på att sälja Cherie eftersom att hon inte känner att hon orkar ha det passet och så har hon inte riktigt tid att rida henne så mycket som Cherie nog skulle önska.

På kvällen imorgon blir det nog att träffa Linda och lilla Svante, hoppas på att det blir så!

Saknar min söta idag med såklart. Försöker intala mig själv att vi snart kommer att träffas och slå bort dom jobbiga tankarna på hur länge till det verkligen är. För det är ju faktiskt nästan en månad, en hel lång månad. Men det kommer gå bra det vet jag, bara jag får höra min älskades röst imon så kommer det genast att kännas bättre, det vet jag.

Nu ska jag jogga trettio gånger upp och ner i vår spiraltrappa eller något.. CIAO!

Så mycket känslor och starka ord i ett och samma rum. Så blockerade tankar av kaoset i vårt innersta. Två oroliga själar som inte kan höra något runt omkring, som bara ser och hör dimma.

Blåbärsblå ögon av intensiv ärlighet som får mig att bara vilja le. Trygga händer som verkligen visar känslor på ett magiskt vis, som gör mig lugn och pirrig på samma gång. Den mörka men mjuka rösten som viskar saker som jag aldrig hört tidigare, som jag bara kunnat drömma om. Jag saknar dig Johan. Jag vill ha dig här nära mig, skratta tillsammansmed dig och bara vara vi tillsammans.

Har haft det helt underbart i Laholm med Johan och hans föräldrar dessa dagar. Så himla fint, så roligt och härligt! Har upptäkt Halmstad och Laholm och framför allt haft en massa tid tillsammans med min fina. 

Jag kommer ha mycket att göra den här tiden. Kommer bli mycket jobb, alla som vill ha tid nu innan jag åker och många vill även klippa sig nu när höstmörkret börjar visa sig. Och så London nästa helg! Helgen därpå ska jag på Svantes namngivning vilket ska bli trevligt som tusan. 

Den 31 oktober ska jag få mitt efterlängtade gesällbrev! En sak som jag kan säga att jag faktiskt är otroligt stolt över. 

Vill att tiden ska rusa iväg men ändå inte. Vill ta vara på den sista tiden här hemma som aldrig kommer att komma igen på samma sätt..

I MISS YOOOU! ciao.  

Jag har känslor. Jag orkar bara inte visa dom idag, jag döljer mig själv och sväljer alla klumpar. Jag ler och tittar folk sådär länge i ögonen för att övertyga om att jag faktiskt är glad. Jag vill inte se några tvivel ifrån någon, vill inte ha någon som tycker synd om mig, för det är det inte.

Ställde klockan idag för att få ut lite av dagen innan jag börjar jobba klockan två. Tänkte åka in till karlskrona för att se Johan som jag inte träffat på en vecka. Men han har ingen mobil för tillfället så fick aldrig tag på honom igår, och inte i morse heller. så sen när han ringde blev det för sent. 

Var pigg och kände mig lite lycklig i morse, nu känner jag mig bara tom. hatar att jag blir såhär vissa dagar, bygger upp någon slags förväntning och sedan när det inte blir så, så faller allt.

Förlåt, men jag vill faktiskt inte veta allt om alla drömmar och känslor och allting på samma gång. Jag vill verka stark men idag är jag inte det. jag ska visa mig stark idag men jag kan skriva det här, jag är svag. 

Nu ska jag ut och gå en lång runda och bara tänka på allt eller inte tänka på något jag får se..

ciao. 

Du är det finaste jag vet.

 Konstig dag. Mitt mobilalarm ringde klockan fem! Efter att ha tvingat ner lite yoggi i en inte allför hungrig mage och tagit en snabb dusch så följde Josse mig ner till bussen i en mörk malmömorgon som inte riktigt hade blivit till dag ännu. Tvingade ögonlocken att vara öppna för att inte missa hållplatsen centralen. Väl på tåget somnade jag nästan direkt och sov hyfsat skönt från och till för att vara i ett tåg. Väl framme i ronneby så hämtade pappa mig vid stationen för att köra mig till jobbet, vilket uppskattades. (det ska tilläggas att jag knappt ens har en kilometer till salongen från tågstationen). Anledningen var att jag hade glömt att titta när jag hade min första kund i fredags innan jag slutade, så om jag började nio hade jag inte hunnit gå. Min pappa är väldigt snäll när han vill! I alla fall så började jag inte förrän kvart över tio och prommenerade runt lite i ronneby i höstrusket. Var meningen att jag bara skulle ha fyra kunder och då sluta vid fyra, men blev kvar till stängning efter att det ringt flera kunder som ville komma samma dag. Det var helt okej, har inte ens varit trött. Märkligt..

Har haft en jättefin helg i malmö tillsammans med Josse med mycket prat, skratt och fest. Saknade Johan väldigt mycket och tänkte mycket på allt vi har tillsammans. Men att komma ifrån ronneby och hjälmsa kan vara så himla skönt ibland, ofta. Ronneby måste vara världens tystaste mest deprimerande stad. Om man nu ser en enda själ när man går på stan så möts man inte precis av en glad min. Nej usch, man blir bara sömnig av den staden om man ens kan kalla det för stad. Malmö är väldigt mysigt, det tycker jag verkligen. Men frågan är om man inte tröttnar? Det beror givetvis på hur man lever osv, men så himla inspirerande kanske det ändå inte är efter något år. Allt är helt klart bättre än blekinge..

Nu börjar jag bli riktigt trött, det kliar i ögonen och sticker i benen. Jag gäspar hela tiden och känner mig som den lataste i världen som inte ens orkar gå upp till sängen, och stället sitter här och lyssnar på musik och väntar på att bli lite piggare typ. Lite piggare för att gå och lägga mig, hm.

London om två veckor nu vilket ska bli lovely! Hoppas på att få se massa härliga frisyrer och uppvisningar. Och att se London! har aldrig varit där och det är nog helt galet hoppas jag på.

Är en sådan lustig mellanperiod nu. Jag jobbar ungefär bara i en månad till, vilket på ett sätt känns som en evighet medan det på ett annat sätt känns lite sorgligt och som om jag borde ta vara lite på den sista tiden.. jag vet inte. Men jag vet att jag ändå inte kommer ångra mig, never.

Nu ska jag dricka lite varm mjölk och läsa lite i min bok sedan blir det nog sängen..

Bye ciao  

Lita aldrig på någon, ifrågasätt allt och alla. Och får du inget bra svar så vet du att personen som står framför dig ljuger. Ta alltid reda på sanningen och följ aldrig med strömmen bara för att alla andra gör det. Lär alla i din omgivning detta och din generation kommer klara sig bra. Och ta aldrig några lån, det ger dig bara ångest och sätter dig i skiten. Visa ord av en klok kund som jag hade idag...

Dumma mörker. Kväver all min energi. Jag som tänkte städa, ut och gå, ta tag i saker. Saker som visserligen kan vänta tills imorgon.. Känns helt plötsligt som att dagarna är så korta, som att dom inte räcker till för saker jag vill göra. Tänkte rida idag också när jag kom hem från jobbet, men var verkligen helt sinnessjukt hungrig så var tvungen att laga lite riktig mat först. Och efter lite pasta i magen och en blick ut genom fönstret var all min lust till en ridtur borta. Imorgon börjar jag inte förrän vid tre så då blir det långprommenad och ridning. Och ikväll kommer Johan hit här vilket blir fint. Älskar när vi båda har sovmorgon och ligger kvar länge i sängen och äter långa lyxiga frukostar. Det är värt så himla mycket, gör hela dagen så mycket lättare på något vis.

Måste våga förändra saker, våga släppa taget och bli fri. Om man aldrig vågar så står man ändå bara kvar och trampar och undrar om ett par år om det var värt det. Nej, usch. Hur kan man inte släppa något som är halvbra, något som bara är sådär, för något som kan bli superspännande och helt underbart bra? Självklart vet jag att det också kan bli katastrof, men det är det värt. Då kan jag i alla fall aldrig gräma mig över att jag inte har försökt. Och allt fixar sig, det gör det verkligen till slut. Man måste bara tro på det.

Nu blir det en runda i mörkret ändå, orkar inte sitta här inne en sekund till!  Ciao//.